Alla kroppar verkar behöva betyda något. Vara något. Men vad händer när man bara vill få ha en kropp, göra sina val – och slippa bli en symbol?

Det finns en sak jag tänkt mycket på den senaste tiden. Hur även de som frontar det kroppspositiva – de som visar sig i kroppar som inte passar in i normen – blir fast. Inte i sin kropp, utan i en roll.

De förväntas representera något. En hållning. Ett motstånd. En trygghet för andra. Och så fort de ändrar sig, så fort de tappar vikt, börjar medicinera, eller bara slutar visa upp sig – då kommer kritiken. Som om deras kropp plötsligt sviker en rörelse. Som om de har ett ansvar för andras kroppar.

Johanna Nordström och Edvin Törnblom har pratat öppet om att de nyligen börjat med fetmamedicin. Inte som quick fix. Inte för att de hatar sig själva. Utan för att de vill något annat med sin kropp. Och direkt kommer ilskan. Från folk som själva kanske aldrig burit den kroppen, men ändå känner sig förrådda och från folk som sett dem som förebilder för att de delar samma kroppstyp.

Det blir tydligt: inte ens kroppspositiviteten är fri från kroppsprestation. Du ska inte bara ha en viss kropp – du ska också ha rätt relation till den. Du ska stå för något. Du ska vara något. Och om du ändrar dig – då har du sålt ut och är en sellout.

Jag tänker också på mig själv. När jag utbildade mig till PT funderade jag mycket på vad min kropp signalerade. Skulle jag ta plats som “den tjocka tränaren”? Göra det till en grej och mitt varumärke? Bli tryggheten för klienterna som också kände sig fel? Eller borde jag gå ner i vikt först? Få det ”klart”? Göra kroppen mer säljbar?

Jag redde aldrig ut det. Jag bara snurrade runt i det och under tiden blev jag extremt stressad. Och när jag är stressad – då äter jag. Inte som belöning. Inte som tröst utan för att det är det jag alltid gjort. Dålig grej för någon som tänker att hon borde gå ner i vikt. Dålig grej för någon som ska inspirera andra.

Till slut stängde jag ner. Inte bara inuti – jag stängde ner på riktigt. Jag tog bort sidor, slutade ta klienter, backade långsamt ut ur det jag inte orkade stå för. Inte för att det var fel. Men för att jag inte visste längre vad som var mitt och vad som var förväntningar.

Och kanske är det just det här som är problemet: att kroppar – oavsett storlek – alltid måste stå för något. Vara något. Inspirera, frigöra, utmana, representera. När allt man kanske egentligen vill är att bara få vara. Göra sina val. Ändra sig.

För det är inte att svika. Det är inte att ge upp. Det är att vara människa. Och det är för fan bara en kropp. Inget annat.