Mitt vardagsjobb handlar om språk och kommunikation och jag har en examen i engelska med litteraturvetenskaplig inriktning från Stockholms universitet men ändå glömmer jag ibland vilken kraft som finns i de ord vi använder. De är tegelstenarna när vi bygger berättelsen om oss själva och själva fundamentet i vår självbild.

Det svåraste för mig när jag började träna och gå ner i vikt handlade om precis det – att ändra bilden av mig själv. Under så många år hade jag lyssnat på andra människors ord och berättelser om mig att jag trodde att det var min egen.

När jag började träna insåg jag att den bild andra hade av mig, och som jag köpt rakt av, inte stämde. Jag var så mycket mer.

Men det tog ett år av träning med PT vars största insats egentligen aldrig handlade om att få mig starkare och med en bättre kondition utan om att få mig att tro på att jag kunde. Jag har ett sådant där avgörande ögonblick när jag ställde tre frågor till honom som handlade om vem jag var.

Jag visste egentligen svaret men jag visste också att det inte fanns en väg tillbaka efter att de frågorna var ställda. Samtidigt hade jag under så många år lärt mig att inte lita på mig själv så jag behövde ställa frågorna.

De var:

• Har jag ett flyktbeteende?
• Blir jag aldrig nöjd?
• Är jag galen?

När jag fick bekräftat att jag inte var galen, inte hade ett flyktbeteende och faktiskt var nöjd med mina prestationer men alltid ville lite mer så såg jag aldrig tillbaka.

De här orden hade format bilden av mig själv och jag tänker att det vi säger om och till oss betyder något. Unnar vi oss mat/fika för att vi har varit duktiga och tränat så laddar vi både maten/fikan och träningen med värderingar. Maten/fikan blir något man måste måste förtjäna. Och träningen blir ett sätt att betala.

Det är ett byte, inte en relation. Och det är så vi pratar om det, nästan hela tiden. Jag hör det överallt. Syndade i helgen. Jag får ta en extra promenad. Jag var så duktig – jag tog bara lite. Bränna bort kalorierna.

Och vi lyssnar hela tiden. Orden landar. Och sakta byggs berättelsen om vem man är. Vad man förtjänar. Vad man ska känna efter en måltid. Och vår omgivning hör. Våra barn hör hur vi pratar om mat, träning och oss själva.

Jag jobbar fortfarande med det. Inte maten i sig, det är den enklaste saken i världen just nu – utan berättelsen. Vad jag säger om mig själv och till mig själv. För jag vill att både mat och träning ska vara lustfyllda och baserade på glädje.

Träningsglädje är ett så sjukt underskattat ord.