Jag står och lagar kålpudding i stekpanna. Enklare variant – smidigt en vardag. Det doftar tryggt. Barnen får ris till. Själv ska jag inte äta ris. Vitt ris, alltså.

Inte för att jag inte vill. Utan för att jag lärt mig att jag inte borde. Det är “snabba kolhydrater”. Det är “inte paleo”. Det är “onödigt”. Det är ”dyrt” i Viktväktarpoäng. Helt omöjligt på VLCD och LCHF. Alla är dieter jag testat.

Och jag märker det igen: hur jag plötsligt står och försvarar lite ris på tallriken inför ingen.

För det handlar ju inte om ris, egentligen. Det handlar om hur mat kan få så mycket laddning. Hur vissa livsmedel – som bröd, pasta eller mejerier – inte bara blir något vi äter, utan något som säger något om oss. Om vi har disciplin. Om vi är “duktiga”. Om vi har, eller har tappat, kontrollen.

Och det gör något med hur jag ser på kroppen också. Plötsligt blir den ett kvitto. På hur bra jag skött mig. Hur strikt jag varit. Hur mycket jag förtjänar.

Samtidigt märker jag att min kropp mår bättre av fullkorn ibland. Av baljväxter. Lite havre. Men mitt huvud fastnar i att det inte är “paleo”, det är för dyra viktväktarpoäng och omöjligt på VLCD och LCHF. Och då låter jag bli – inte för att kroppen säger nej, utan för att reglerna säger nej. För det är bra att vara strikt. Att vara disciplinerad. Och är det bra att vara strikt är det bättre att vara striktare.

Jag vill inte vara ett hälsofreak. Jag vill inte vara en almond mum. Samtidigt: jag vill kunna välja bort. Utan skam. Utan att det är ett statement.

Jag vill bara kunna äta. Utan att maten, eller hur kroppen reagerar, kopplas till mitt människovärde. Utan att vad jag äter blir ett personligt varumärke.

Men det är svårt. För jag ser ju vad som händer i flödet. Recept som görs om till “smartare” versioner: bröd på linser, pizza på blomkål, tortillas utan mjöl. Och under varje sådant inlägg: frosseri. “Så gott!” “Så krispigt!” “Smakar EXAKT som originalet!”

Men varför måste det smaka exakt som något vi inte “får” äta? Varför känns det som att maten måste lura oss för att få vara god?

Jag är en svartvit själ. Går all in åt antingen det ena eller det andra hållet. Men jag rör mig. Det är en rörelse bort från det svartvita. Från perfekt eller skit. Från 100 eller 0.

Jag försöker stanna kvar i gråzonen. I verkligheten. Där maten är mat och inte en ständig kommentar på vem jag är.