Den första kommentaren som jag fick om min kropp kom när jag var 12 år. ”Du kanske inte ska äta det där om du vill bli smal?”

”Det där” var ris à la Malta och de var någon gång strax efter julen. Det var där och då på jullovet som jag började veckotidningsträna, som jag kallar det. Du vet säkert vad jag menar: 5 minuter om dagen för en platt mage/så bränner du snabbast 3 kilon/beach [valfritt år].

Jag hade absolut noll koll på träning men kämpade på med situps och axelrullningar till musik jag spelat in från Tracks-listan. Jag försökte springa någon gång men orkade absolut ingenting. Och det blev temat under tonårstiden. Noll kondition och en självbild som sa att jag inte kunde. Omgivningen snappade upp det och förstärkte den bilden.

Knappt 40 år senare och med hyper- och hypotyreosdiagnoser i bagaget förstår jag att det var sköldkörteln som bråkade redan då. Det var inte en allmän slöhet som gjorde att jag inte orkade gå uppför en trappa utan att få hjärtklappning utan en kropp som var sjuk.

Det begrep jag inte då utan la all skuld och allt ansvar på mig själv. Det är den här självbilden som har format hur jag tänker på mat, träning och min kropp. Eller formade ska jag nog säga för när jag började träna på riktigt upptäckte jag att jag är stark, smidig och inte är en slöfock. Tvärtom faktiskt.

Det finns inget som gjort mer för mig än att jag hittade till gymmet. Men jag har fortfarande ett stört tänkande kring mat och det går gärna överstyr.

De senaste två månaderna har jag loggat ut från alla appar som fokuserar på att väga, mäta och räkna maten och har i stället fokuserat på att äta mat som jag vet är bra för mig och min kropp. Tack vare det har jag fått tillbaka orken, magen bråkar inte längre och jag har minskat i fettvikt.

Allt borde vara toppen. Och det var det tills jag bestämde mig för att levla upp.

Jag reggade frukosten. Knappt 300 kcal. Godkänt. Lunchen? Resterna från tomatsoppan som jag gjorde igår på lite trötta tomater, vitlök fräst i olivolja och sedan en sötpotatis som jag mixade ner. Till det tre skivor Falu rågrut med philadelphiaost, kaviar och två ägg. 650 kcal beroende på hur mycket olivolja jag använde i går och det har jag ingen aning om. Var det två matskedar? Mindre? Kanske mer?

Och det är här och nu det fuckar upp.

650 kcal är för mycket. Jag borde ha tagit mindre olivolja igår. Det skulle ha räckt med två Falu rågrut. Borde jag ha ätit äggen? Det kanske skulle ha räckt med bara soppan?

Och så vidare.

Samtidigt så vet jag att vi ska äta fullkorn. Tre skivor Falu rågrut är hälften av det som rekommenderas. Jag vet att olivolja är bra fett, att ägg är bra mat. Jag tog en nektarin och en aprikos efteråt. Vitaminer och mineraler.

Allt är bra. Det var en riktigt bra, näringsrik lunch med frukt, grönsaker, fullkorn och bra fett. Det finns liksom inget att klaga på.

Förutom kalorierna. 650 kcal är för mycket. Jag borde ha ätit mindre. Mycket mindre.

Jag vet ju att det här är vansinnigt. Det är ett ätstört tänkande som förstör och som jag också ser var jag än vänder mig: i diverse Viktväktar-forum, grupper på Facebook och liknande.

Det går inte att äta bra fetter, fullkorn, frukt, grönt (tomaterna fick godkänt, de ligger mycket lågt i energi) utan att vi får i oss energi. Och vi måste ju få i oss det. Jag måste få i mig det! Utan energi svälter vi och till slut dör vi. Jag vet det här. Jag har utbildat mig inom det.

Men ändå sitter det så jävla djupt.

”Du kanske inte ska äta det där om du vill bli smal?”