Jag hörde uttrycket radikal acceptans första gången när min dotter gick i DBT, dialektisk beteendeterapi. Hon hade just fått en EIPS-diagnos – borderline, i folkmun – och vi befann oss plötsligt i en värld full av ord, bedömningar och rädslor. En värld jag inte kände till.
Men det var inte bara hennes värld. Det blev min också.
Borderline – diagnosen som folk viskar om
När hon fick diagnosen började jag leta information. Det mesta jag hittade var mörkt. “Går inte att bli frisk från.” “Kommer förstöra relationer.” “För alltid trasig.”
Men så är det inte. Inte alltid. För oss blev DBT en väg ut ur det värsta. Det blev struktur. Verktyg. Ett sätt att orka.
Och jag valde att inte gömma hennes diagnos. Inte låtsas. Inte prata om “svackor” eller “tuffa perioder” som förskönande omskrivningar. Vi behöver inte fler filter. Vi behöver mer ljus. Troll spricker i solsken.
Att sluta kämpa mot verkligheten
Radikal acceptans handlar inte om att gilla läget. Det handlar om att se läget. Erkänna det. Utan att försköna. Utan att slåss.
För mig har det blivit ett sätt att andas i kaos. Att hantera min dotters självskadebeteende. Att leva med rädslan för att hon inte skulle överleva.
Och att samtidigt hantera andra delar av livet som brakat – dödsfall, ekonomi, min egen hälsa.
Radikal acceptans har inte räddat mig. Men den har hindrat mig från att gå sönder av att slåss mot något jag inte kan ändra.
Men hur accepterar man det man inte kan acceptera?
Folk frågar det ibland. “Hur kan du acceptera något du hatar?”
Svaret är: jag hatar det inte mindre. Men jag erkänner att det är där.
Jag önskar inte min dotters smärta. Jag vill inte att verkligheten ska vara så här. Men jag har lärt mig att den är så här. Och att jag måste börja där, inte i hur jag önskar att det vore.
Det är inte uppgivenhet. Det är ett sätt att överleva. Att orka se klart nog för att faktiskt kunna göra något, inte bara vältra sig i förtvivlan.
Jag skriver inte det här för att inspirera
Jag skriver det för att någon annan kanske behöver höra att det går att stå kvar i stormen. Att man inte måste ha en lösning. Ibland räcker det att inte blunda.
Det här är inte lätt. Det är inte vackert. Men det är möjligt.
Och det är tillräckligt för idag.
/Sandra
Lämna ett svar