Min resa – att förlora sig själv och hitta tillbaka igen
112 kilo. Det var där jag landade till slut. Den där känslan av att kroppen inte längre är en plats man bor i, utan något man måste bära runt på. Jag var trött. Inte bara i kroppen – utan inuti. På blickarna. På bussen. På att känna mig fel. På att inte få plats – bokstavligen och bildligt.
Så jag gjorde det enda jag kunde. Jag gick till gymmet. Igen.
En skalbagge på rygg
Försökte göra en situp. Det gick inte. Jag låg där som en skalbagge. Arg, uppgiven. Jag gav mig själv ett ultimatum: “Om du inte gör det här så dör dina barn.” Inte ens det fungerade. Skammen var större än motivationen.
Men jag gick dit ändå. Jag satte mig längst bak på Zumban och tänkte: “Jag kan alltid smita ut om det blir för mycket.”
Och sen hände något
Musiken började. Kroppen vaknade. Jag minns det fortfarande som kärlek vid första ögonkastet – till rytmen, rörelsen, känslan. För första gången på länge kände jag mig levande.
Jag började gå oftare. Zumba blev mitt fäste i veckan. Det var där kroppen och jag började hitta varandra igen. Sakta. Snällt.
”Promenad i grupp”
När en vän drog med mig på Indoor Walking sa jag ja. Det lät oskyldigt – promenad i grupp. I verkligheten: intervaller på crosstrainer. Fyra minuter in ville jag gråta. Men jag stannade kvar.
Och när vi “råkade” bli pålurade ett års motivationsprogram, trodde jag först att jag blivit kidnappad. Men det blev en vändpunkt. Jag började styrketräna. Sakta höjde jag vikterna. Sakta höjde jag mig själv.
Jag kunde ju?
Varje gång jag sa “Jag kan inte” – vilket var ofta – svarade min PT med en fråga: “Vem har fått dig att tro det?”
Och en dag sa jag något nytt: “Okej. Visa mig hur.”
Det var kanske inte ett mirakel. Men det var mitt mirakel.
Och sen kom fallet
Förändring beskrivs ofta som en livsstil. I verkligheten är det en kamp med hela sitt liv. Jag hamnade i skilsmässa. Blev sjukskriven. Började äta igen. Inte av hunger, utan för att orka.
Jag föll tillbaka. Jag blev utmattad. Och drömmen – att bli PT, att hjälpa andra – den dog.
Det var inte över
Någonstans inom mig fanns fortfarande en röst som vägrade ge upp. Jag hoppade på en kostrådgivarutbildning. Testade PT-utbildningen igen. Inte för att jag trodde på mig själv – bara för att det inte fick vara ogjort.
Men så hände något. Jag slutade försöka bevisa att jag var misslyckad. Jag började följa mitt eget program. Inte perfekt. Men på riktigt.
Och vikten gick ner. Men viktigare: orken kom tillbaka.
Det är här jag står nu
Jag är inte i mål. Men jag står stadigare. Jag letar fortfarande efter vad som fungerar – för mig. Och det här – att skriva, att minnas, att börja om – är en del av det.
Det är inte lätt. Men det är värt det.
/Sandra
Lämna ett svar