Jag velade i åratal om hur jag skulle lägga om kosten. Inte för att jag inte ville eller visste att jag borde. Utan för att jag visste att om jag skulle börja, så skulle jag börja på riktigt. Strikt. Inget slarv. All in. Och jag visste också att jag inte orkade det.

Jag är inte på en plats i livet där strikt funkar. Jag har barn, jobb, ansvar för andra och ett liv som är lite extra allt. Och ändå sitter rösten kvar i huvudet: “Striktare är bättre.” Så jag lät bli. Länge. För jag kunde inte göra det perfekt, och då kändes det som att det inte var någon idé alls.

Och jag märker att jag inte är ensam. Vi matas med bilder av folk som “tar tag i sig själva” genom att vända ut och in på hela livet. 16 weeks of hell. Utmaningar. Kostscheman. Före- och efterbilder. Budskapet är tydligt: om du vill ha resultat – då måste det göra ont. Du måste lida. Du måste ge upp allt. Annars vill du inte tillräckligt mycket.

Och det är en lögn. Det är en lögn som säljer kosttillskott, onlineprogram och nya identiteter. Men det är fortfarande en lögn.

Det som skrämmer mig mest med de här stenhårda dieterna är vad som händer efteråt. När människorna som gjort dem ska gå tillbaka till vardagen. För de kommer inte att orka hålla det – det finns en anledning till att det heter “hell” i namnet. Det är inte byggt för livet. Det är byggt för att bevisa något, en kort stund. Men det som blir kvar sen är bilden av att det är så här mycket som krävs. Så här strikt, så här hårt, så här extremt. Och när man inte orkar leva så – då gör man ingenting alls. För allt annat känns otillräckligt.

Ju mer pengar någon betalar för en challenge, desto mer sannolikt är det att den ger resultat. Inte för att metoden är bättre – utan för att ingen vill känna att de slösat. Har man betalat tio, tjugo tusen, då gör man allt. Det är inte disciplin. Det är självförsvar. Och när det ändå inte håller i längden, då tar man på sig skulden själv. Inte för att det var fel metod, utan för att man inte lyckades “leva så”.

Men kontroll är inte samma sak som förändring. Ibland är det motsatsen. För vad gör du när du inte längre orkar vara duktig? När du inte kan leva på kvarg och träningspass klockan 05.45? När livet händer, orken tryter och kroppen längtar efter något annat än ytterligare en omstart?

Jag behöver kunna äta mat som funkar i vardagen. En vardag som inte är enkel, inte strukturerad, inte designad för hälsoprojekt. Vi är familjehem. Vårt hem har varit fullt av liv, känslor, krisplaner, oro, skola, läkarbesök, skratt, utbrott och envisa försök till återhämtning i flera år.

Jag har haft barn som inte ville leva längre. Selma bestämde sig som 14-åring att hon inte tänkte överleva sin 18-årsdag men det gjorde hon och nu har hon en framtid. Hon ska flytta till studentlägenhet till hösten och börjar plugga på Uppsala Universitet.

Så jag behöver mat som hjälper. Inte som ger mig mer att hålla reda på. Jag behöver äta så att jag orkar vara närvarande. Orkar fatta beslut. Orkar gå upp nästa morgon. Jag har inte utrymme för att väga, mäta, räkna, förhandla med mig själv om ett halvt ägg.

Jag har liksom aldrig försökt vara duktig. Jag har bara försökt få ihop det. Göra det som krävs. Och ibland har det gått, ibland inte. Men nu behöver jag att maten inte är ytterligare en sak att sköta. Den måste bära – inte kräva.

Jag behöver något som håller. Något som får plats i mitt liv som det ser ut på riktigt. Inte som jag önskar att det vore.