Min sköldkörtel har bråkat rätt länge och det har varit väldigt svårt att få någon ordning på den. Proverna blir stadigt sämre och med det har vikten stadigt gått uppåt. Så jag har gjort som så många andra med sköldkörtelbesvär och skitit lite i allt vad vågen säger. Det har känts så meningslöst liksom.

Efter en mängd blodprover och en fullständigt vidrig (VIDRIG!) gastroskopi i början på sommaren så ledsnade jag och bestämde mig för att jag får laga efter läge. Jag får väl jobba lite hårdare än andra som inte har en sköldkörtel som självdestruerar men jag vill faktiskt gå ner till en vikt som jag trivs med.

Vad händer? Jag möts av ”Åh, vad synd. Jag tycker verkligen att du borde stå för ett annat kroppsideal.”

Eh, va?

Det borde inte behöva sägas men det är OKEJ att vilja gå ner i vikt. Det är lika okej att INTE vilja gå ner i vikt.

Du behöver inte rättfärdiga ditt beslut lika lite som du behöver rättfärdiga ditt beslut att lämna en relation du inte vill vara i. Det räcker med att du inte vill vara där du är just nu.

Hur du ska se ut eller hur du ska må är är ingen annans beslut. Det är verkligen inte det. Ditt värde sitter inte i din kropp oavsett om du är överviktig, lider av fetma, är underviktig, normalviktig eller har en vetenskapligt uträknad perfekt fettprocent.

Du är okej oavsett hur din kropp ser ut.

Det betyder inte att du inte får ändra på hur din kropp ser ut. Du får träna dig till mer muskler, gå ner i fettvikt eller skaffa dig en bättre kondition om du vill. Och vill du inte så gör det inte. Det är också okej. Framförallt är det ingen annans beslut.

You do you.